Reciprocity

Just nu råder det Amerikafeber i världen, vem har kunnat undgå detta? Blir det Hillary eller Obama? Vad händer på Republikansidan? Men vem bryr sig, dom har ju ingen chans ändå. Eller? Den som gillar storstilad dramatik håller tummarna för att Michael Bloomberg ska kasta sig in som partilös vilde mitt i alltihopa och sopa banan med de båda andra i ett rafflande triangeldrama. All denna uppståndelse finns naturligtvis naturliga skäl. USA har en stor påverkan på oss i Europa, inte minst ekonomiskt och sen är det en jäkligt bra show också!

Men proportionerna är lite förvrängda, speciellt i ljuset av en mycket viktigare händelse för oss här hemma. För Sverige är USA ekonomiskt sett inte mycket viktigare än Norge och definitivt inte viktigare än Tyskland – den i särklass största marknaden för svenska exportvaror. Politiskt sett är inte USA heller så väldans intressant för Sverige och än mindre är så fallet tvärt om. Jag menar, ett stabilt, halvsocialistiskt land vid världens ände utan större betydelse ligger långt under den amerikanska politiska radarn oavsett om Fredrik Reinfeldt gillar Obama eller inte. Och nu när den store hegemonen är på dekis och en ny reser sig i Öst, vadan denna uppståndelse för fjolårets modellnation i Sverige, vi som är så tredkänsliga med H&M och HDTV och allt? Om man antar att OS i Peking inte kommer leda till fria val i Kina till nästa sommar borde alla politikintresserades blickar istället riktas mot London, Berlin, Bryssel och Paris. För det är där det händer de närmaste 18 månaderna. Två viktiga val, varav det första får plats i detta blogginlägg.

Enligt Lissabonfördraget från i December ska Europeiska ministerrådet ha en president på 2,5-årsmandat från och med nästa vinter. Med andra ord ska EU – världens största ekonomi – få sin första president om mindre än ett år och han eller hon blir inte ens folkvald. Just nu lutar det åt att denna president heter Tony Blair.

Samme Tony var i Frankrike för en knapp månad sen och hälsade på sin nyfunne vän Nicholas Sarkozy på densammes partikongress. Då höll den förre brittiska premiärministern (numera bankkonsult, jmf G Persson et al 2007) ett långt anförande – på franska – till den församlade skaran tills tungan blev brun och den franska presidenten var inte sen att backa upp Blair i hans inofficiella kandidatur till presidentposten.

Vem är då Blair? Utan att göra en djupare analys av hans politik kan man väl säga att han och hans idé om new labour är ungefär som Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna men inkommen genom vänsterdörren och istället för ett högerspöke som Göran Hägglund i släptåg har man en och annan Ohly med foten i dörrglipan in till finrummet.

Men framför allt är Tony inte höger. Eller vänster. Han är framåt. Tony tycker att skiljelinjen i politiken går mellan de som tittar framåt (good) och de som tittar bakåt (bad). Han har genom att införa en zäta-axel i politiken helt enkelt lyckats slå två flugor i en smäll, nämligen att kasta av sig historiens ok och dekonstruera klasskampen på en gång. Postmodernare politiker kan man leta efter med ljus och lykta, men det är oerhört fördelaktigt om man ska bli President i Europas förenade studentkårer.

Tony personifierar den nya mittenpolitiken. Personifierar är ett mycket bra ord i sammanhanget för fokus ligger på personen och inte på någon slags ideologi. Men att personifiera innebär inte ens längre att vara ett föredöme eller ideal eller budbärare för en ideologi, utan nu är det att vara unisex-one-size-fits-all-politiker ända in i märgen. Och det är Tony.

Det vore djupt olyckligt om vi fick en bred mittenpolitiker som president. Bred politik = Ingen polemik = Ingen dynamik (eller dialektik heller för den som är marxist). Det kommer inte bli framåt för fem öre om vi väljer Tony. Inte bakåt heller. Det kommer bli som det är idag med en behaglig glidning ditåt mark(nad)en lutar.

Carpe diem Tony och lycka till! Du kan glömma min röst, fast jag får ju ändå inte rösta så det skiter du väl högaktningsfullt i.

Om du tycker att EU-val (glöm inte parlamentsvalet 09) är viktiga och att fler borde uppmärksamms tycker jag att du ska klicka här så får fler läsa det här inlägget på intressant.se

Klicka här för att dela med dig på Facebook!

På Konflikt: Slutstadium snittar två inlägg om dagen, Kim Müller, Red Metal, Vida Latina, Syrran och Akuhujan skriver lika intresseväckande som alltid. Konfliktbloggare – Alltid läsvärda- alltid från vänster. konflikt.wordpress.com

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Tony Blair, Nicholas Sarkozy, Fredrik Reinfeldt, EU, USA, Europa, Presidentvalet, Demokrati eller Mittenpolitik